Växjöloppet 2009

En heroisk insats gjordes av Ringsbergskolans två lag i årets upplaga av Växjöloppets lagtävling. Seniorlaget saknade Erling på startlinjen men lyckades ändå slå juniorlaget. 145:- fick vi in till vår Bangladeshprojekt. Vi får hoppas på bättre resultat och mer pengar nästa år.

Dagbok Bangladesh

Hej
De följande 15 inläggen på banglabloggen består av min (Leifs) dagbok som jag skrev under Erlings och min resa till Bangladesh hösten 2008. Resan var en uppföljning av en tidigare resa med Globala skolan (Sida) som Erling, Kristina och Lena gjorde 2006. Resan var delvis finansierad av Europeiska programkontoret. Anteckningarna är mina och som sagt gjorda i dagboksform. De har inga litterära ambitioner och eventuella felaktigheter och annat konstigt får ni ha överseende med.

21/11 Öjaby – Arlanda - Doha

Lämnade Öjaby flygplats i en extremt bullrig Fokker, landade Arlanda Sky City. Ändlösa rader av taxfreebutiker, vem ska köpa allt?
Mellanlandade i Qatar Doha, Tax-free igen, mer guld än på Arlanda. Lämnade Doha och flög över Förenade Arabemiraten, fick se oljekällor och de konstgjorda öarna i form av palmblad i persiska viken. Här finns det pengar!

22/11 Dakha – Koitta

Vi landade i Dakha 17.30. Vi träffade Bosse Kramsjö och hans dotter Kristina. Bosse har arbetat i Bangladesh sedan 1970-talet, först för Svalorna sedan för SIDA och nu för den Globala skolan. På flygplatsen möts vi av Shahidul Islam, chef för PROSHIKAs verksamhet i Koitta. Utanför Flygplatsens luftkonditionering möts vi av lukten av miljonstaden Dakha. Det kan närmast beskrivas som att kliva rakt in i ett avgasrör. Ett högt staket utanför flygplatsentrén gör att vi kan komma fram till vår bil. Utanför staketet trängs människor, tittar på oss och vill hemskt gärna hjälpa till med vårt bagage. Jag känner mig för första gången som en blekfet västerlänning.
Resan mellan Zia international Airport och Koitta är en totalt omtumlande upplevelse. Jag kan inget annat göra än att gapa och hålla krampaktigt tag i säkerhetsbältet som inte finns. I Bangladesh har man vänstertrafik - ibland. Blinka, tuta och kör om, det gör inget om du får möte, bara bilen är mindre än du själv så kommer den att väja. Mörka skuggor rör sig på Dakhas gator, de springer framför och mellan bilarna, det är barn, små barn! Längs med vägen är det fullt av små affärer och verkstäder alla upplysta med små oljelampor. Framme i Koitta tar vi en välbehövlig dusch går ned till matsalen och intar en härlig måltid med händerna. Bangladesh har tagit mig med storm. Det är en sak att läsa och se på film om ett utvecklingsland, en helt annan sak att lukta och känna.

23/11 Koitta

Frukost med Shahid och Bosse – två olika sorters bröd, ägg med grön chili, grönsaksröra med curry. Rundvandring på PROSHIKAs område. De kallar sig själv HRDC, Human Resours Development Center. Vilket jag tycker är ett mycket bra namn. Man kan likna anläggningen vid någon form av folkhögskola som ser till hela människan och hennes situation. Förutom kurser i demokrati och mänskliga rättigheter har de även orkidéplantskola, grönsaksodlingar, fiskodling, kor och hönsuppfödning samt en något antik produktion av textilier. Jag får se flygande skytteln in action, otroligt!! PROSHIKA bedriver även utlåning av mikrokrediter.
Samtidigt i Koitta är två andra svenskar Joakim och Cecilia från Ulricehamn. Vi blir presenterade för våra guider Tuhin som ska följa Erling och mig, medan Nadja ska följa Joakim och Cecilia. Vi planerar veckans händelser med guiderna och Shahid.
På eftermiddagen tar vi en promenad i byn. Människor överallt och allt tas tillvara. Utanför varje hem står en stor höbal som används både till foder åt kon och till att elda med.
På kvällen går vi upp på taket för att se solnedgången. Bangladesh är otroligt bördigt, sett lite från ovan ser det ur som ett stort salladsland. Det endas om stör är tegelbrukens skorstenar som spyr ut svart rök.

24/11 Koitta – Glora – Cher khanda Glora – Manikganj - Naogau

Efter frukost beger vi oss ut på vårt första skolbesök. Skolan ligger ganska nära och byn heter Glora. Det är en NFP (Non Formal Primary Education)-skola som drivs av PROSHIKA. NFP-skolorna är ett alternativ till de vanliga skolorna som ligger i små byar och är kostnadsfria. Denna skola har byggts av svenska gymnasieelever genom projektet ”Global learning”. De sponsrar även tio stycken NFP-skolor som drivs i PROSHIKAS regi. En mycket funktionell byggnad, med murade väggar och elektrisk belysning. Vi fick vara med om en engelskalektion. Undervisningen var väldigt traditionell och läraren hade ganska skrala kunskaper i engelska själv. Men eleverna var mycket ambitiösa och tyckte det var spännande att vi var där, (såg det i alla fall ut som). Det tycket nog de som inte var med på lektionen och tittade in genom fönstret också. ”Mr Leis is my best friend” säger min min nya kompis och bänkgranne. Otroligt charmigt!

Vi begav oss till fots till nästa skola. Jag gissar att vi gick tre kilometer på smala stigar genom en bambuskog. Stigen kantades av typiska hus av korrigerad plåt. Mitt på stigen stötte vi på ett berg av cigarettfimpar. Tuhin förklarade att det var felgjorda cigaretter som någon hade köpt för att använda som ”fnöske”. Allt tas verkligen till vara i detta land. Framme vid nästa skola, som även den är en NFP-skola får vi en liten chock. Skolan är nämligen ett skjul på 10x5 meter i korrigerad plåt, med endast ett fönster och stampat jordgolv. Inne i byggnaden är det mycket mörkt och där sitter ca 30 barn på golvet. Vi tar plats bredvid barnen och efter fem minuter värker det i min osmidiga kropp, jag känner även hur fuktig jag är i baken. Vi blev helt klart illa berörda, det här var det sämsta som Erling hade sett. Även våra guider Tuhin och Nadja är också förvånade. Idris som är med oss från PROSHIKA förklarar att skolan öppnade i april i år. Lokalerna är hyrda och de hoppas att de ska hitta bättre lokaler snart.

Det blev glasklart vilken skola vi skulle sponsra med de pengar som vi hade med oss från Ringsberg. I höstas hade vi ett ”höstrus” där elever och föräldrar sprang runt Växjösjön och startavgifterna gav ca 1200 SKR. Vi begav oss därför till Manikganj, den närmaste stora staden för att köpa pennor och skrivböcker. Nadja tyckte att vi måste köpa något för barnen att sitta på. Vi hittade slutligen en 20 meter lång jutematta. Presenterna ska vi leverera när vi kommer tillbaka från vår vistelse i byn.

Lunch i Koitta, sedan åker vi ut till familjen. Erling och jag får bo hos Ferusa och Babol, samma familj som han bodde hos för två år sedan. Det blir ett kärt återseende. Babul och Feruse bor i ett typiskt banglahus med korrigerad plåt. Bottenplattan är gjuten och ligger på en ganska hög platå för att skydda huset mot översvämningar. Babul tar med oss på en promenad i Naogau, vi blir snart förföljda av en armé av fnissande barn. Min första måltid i byn är tillagad över öppen eld. När maten är klar går strömmen och det blir mycket mörkt. Vi vill vänta på ljuset innan vi äter. Vi visar bilder från Sverige, det blir ganska rörande. Jag känner ju inte dessa människor men ändå känner jag mig extremt välkommen.

Första natten i Byn blir mycket händelserik. Jag och Erling delar säng, täcke och myggnät. Babul snarkar så att den korrigerade plåten skakar, råttor springer under sängen, katten jagar råttorna, hundarna slåss utanför huset. Lägg till alla Banglanattes ljud av djur och insekter som jag inte vet namnet på. Halv fem väcks vi av böneutropen från den närliggande Moskén. När Erling och jag vaknar hoppar en liten killing in i vårt rum. Vi är inte hemma!

25/11 Naogau - Bartoli

Vi planerar lite med vår guide Tuhin vad vi vill se i byn. Jag vill gärna se hur de fiskar i floden. Vi följer med några pojkar som vill visa en jättebambuhåv. Efter mycket arbetete lyckas de sänka ned och upp hoven och visar mycket stolta upp en fisk av en spiggs storlek. Vi fortsätter över en bambubro för att besöka skolan i Naogau. Vi vandrar längs flodbanken och Tuhin talar om vilka växter man använder för att stoppa erosion. Det är uppenbart att vi har en mycket kunnig guide med oss.

När vi kommer fram till den stora skolgården flockas det 75 till 100 nyfikan barn runt oss, vi vet inte riktigt hur vi ska bete oss så vi sjunger en stump. Tuhin ber barnen sjunga en sång får oss, men då lägger de benen på ryggen och försvinner.
Det är egentligen två skolor i Naogau, ett statligt låg- och mellanstadium och ett privat högstadium. Vi träffar den privata skolans rektor och han förklarar att det är ganska stor skillnad mellan den privata och den statliga skolan, framför allt tjänar de statligt anställda lärarna mer. De flesta lärarna vill därför helst arbeta på en statlig skola. De är ganska öppet kritiska till situationen på sin skola framför allt att det är 100 elever i varje klass. De bjuder på sött te i lärarrummet, lärarassistenten vill bjuda mig på Piara som är någon form av tobak man tuggar så att man får röda tänder, men jag vågar inte. När vi hälsar på är det examensdags så det är endast 50 elever i varje klass, eftersom de gör proven i två skift. Klarar man inte proven blir man inte uppflyttad i nästa klass. Vi besöker även den statliga skolan, där de inte är lika pratsamma men är nöjda med sin situation, färre elever och fler lärare.

På vägen hem ser vi en man som pumpar upp lera från botten av floden för att med hjälp av långa ledningar lägga den på sin mark. Pumpen är en nödvändighet i detta land med så mycket vatten. Väl hemma sätter vi oss tittar på när Ferosa lagar mat över öppen eld. Vi blir sittande länge, fascinerande.

Efter maten tittar vi intresserat på när farmodern och alla barnen i byn bakar en sorts kakor. Kakorna ska skickas till släcktingar som arbetar i Dubai. Kakorna torkas på det varma plåttaket. Många från Bangladesh arbetar utomlands och skickar hem pengar till sina familjer. Bosse påstår att på sjuttiotalet brukande man räkan att Bangladesh BNP bestod av 1/3 bistånd och 1/3 pengar som skickades hem från gästarbetare i andra länder och 1/3 från landets egen industri. Så ser det inte riktigt ut i dag men många människor jobbar fortfarande utomlands, framför allt i gulfstaterna, varifrån pengar men även idéer strömmar. Många moskéer är finansierade med gulfpengar och de kvinnor som bär den Wahhabitiska hetäckande svarta slöjan, har män som har arbetat i gulfstarena.

Vi tar en rickshaw till marknaden i Bartoli. Jag köper mig en traditionella lungi, en sorts kjol som alla män bär. Jag införskaffar även en gamsa att ha runt halsen, det känns som jag börjar smälta in i miljön!!?? Vi fortsätter till fots för att besöka en tegelfabrik. På vägen hamnar vi i en by som har specialiserat sig på keramik. De gör allt av lera, från kärl och köksredskap till tyngder till fiskenät. Ferosa gör rismjölsbröd som blir extra fluffigt på grund av att hon använder ett lerkärl med lock.

Landskapet i den här delen av Bangladesh domineras av tegelbruken och deras stora skorstenar. Det är inte bruk i svensk mening utan en öppen ugn med en enorm skorsten. Runt ugnen staplas tegelstenarna, man täcker med jord och tänder på. Innan man har kommit så långt är det en extremt mödosam process. Först blöts lerjorden till rätt konsistens, sedan formas tegelstenarna i formar, som torkas i solen. Sedan kommer det otroligt tunga jobbet att fylla ugnen för att sedan avsluta med det minst lika slitsamma uppgiften att tömma den. När man tänker på att dessa stenar ska transporteras till byggarbetsplatser för att bankas sönder för att användas som makadam, häpnas man över den enorma arbetsinsats som görs.

Vi fortsätter vår promenad tillbaka till markanden i Batoli, denna gång till fots på stora vägen. Om det var lätt skrämmande att åka bil på den stora vägen, är det förenat med livsfara att vara en oskyddad gångtrafikant. Jag tittar hela tiden lika mycket framåt som bakåt och är helt enkelt konstant skiträdd.

Vi tar en Rickshaw tillbaka till Naogau, 10 taka (1 Skr) per person. Erling och jag har köpt var sin Rickshawringklocka som vi ringer med till allas förtjusning. Vi skrattar mycket när vi åker den skumpiga vägen. Thiun har humor och vi ser honom inte som vår guide längre utan en god vän som är med på vår resa.

Jag är lite besviken på att vi inte har fått se hur eleverna arbetar i skolan. När vi gjorde besök var det examination så vi fick inte se hur de arbetade. Det hade varit kul att få hålla en lektion. Samtidigt är eleverna engelska så dålig att de kanske inte hade varit meningsfullt. Deras engelska är naturligtvis mycket bättre än min bangala men det är lite konstigt att de i princip bara kan säga ”my name is” när de flesta har läst engelska i åtta år.

Jag, Thuin och Erling har en idé om att man skulle kunna starta ett SMS-projekt med eleverna i Naogao. Om vi fick tag i några elever så skulle vi kunna para ihop dem med några av våra elever. Då skulle de få tillfälle att öva sin engelska. Många barn i byn har eller har tillgång till mobiltelefoner. Det är ett mycket säkrare sätt att kommunicera jämfört med e-post eftersom elförsörjningen är så opålitlig. Täckningen för GSM nätet är imponerade. Det visar sig även att många ungdomar i Bangladesh inte använder SMS, främst för att det inte finns banglaalfabetet i telefonerna, men även för att de inte känner till de engelska orden för send, inbox osv. Det är dessutom billigare att skicka SMS än att prata. Ett utvecklingsland som Bangladesh kan hoppa över en rad steg i teknikutvecklingen och man kan bara fantisera om vad ett land med så företagsamma invånare skulle kunna göra med den nya mobila tekniken.
Tuhin visar Mezanour, en av ungdomarna som är på besök hos Babol och Ferosa (det rör sig jämt en massa folk in och ut man vet inte riktigt vilka som tillhör familjen) hur man skickar ett SMS. Erling skickar ett SMS till Mezanour, han blir mycket glad. Sedan är det Ferosas tur, hon förstår mycket snabbt hur man ska göra. Det blir mycket skratt när Erling skickar ett SMS till Ferosa som lyder ”När ska vi äta? Kvällen avslutas med att vi sitter tio personer i Babul och Ferosas säng och tittar på 10 a clock news. Babul är mycket nöjd och säger att han har sitt livs högtidsstund.