Hej
Vi landade i Dakha 17.30. Vi träffade Bosse Kramsjö och hans dotter Kristina. Bosse har arbetat i Bangladesh sedan 1970-talet, först för Svalorna sedan för SIDA och nu för den Globala skolan. På flygplatsen möts vi av Shahidul Islam, chef för PROSHIKAs verksamhet i Koitta. Utanför Flygplatsens luftkonditionering möts vi av lukten av miljonstaden Dakha. Det kan närmast beskrivas som att kliva rakt in i ett avgasrör. Ett högt staket utanför flygplatsentrén gör att vi kan komma fram till vår bil. Utanför staketet trängs människor, tittar på oss och vill hemskt gärna hjälpa till med vårt bagage. Jag känner mig för första gången
som en blekfet västerlänning.
Frukost med Shahid och Bosse – två olika sorters bröd, ägg med grön chili, grönsaksröra med curry. Rundvandring på PROSHIKAs område. De kallar sig själv HRDC, Human Resours Development Center. Vilket jag tycker är ett mycket bra namn. Man kan likna anläggningen vid någon form av folkhögskola som ser till hela människan och hennes situation. Förutom kurser i demokrati och mänskliga rättigheter har de även orkidéplantskola, grönsaksodlingar, fiskodling, kor och hönsuppfödning samt en något antik produktion av textilier. Jag får se flygande skytteln in action, otroligt!! PROSHIKA bedriver även utlåning av mikrokrediter.
presenterade för våra guider Tuhin som ska följa Erling och mig, medan Nadja ska följa Joakim och Cecilia. Vi planerar veckans händelser med guiderna och Shahid.
Efter frukost beger vi oss ut på vårt första skolbesök. Skolan ligger ganska nära och byn heter Glora. Det är en NFP (Non Formal Primary Education)-skola som drivs av PROSHIKA. NFP-skolorna är ett alternativ till de vanliga skolorna som ligger i små byar och är kostnadsfria. Denna skola har byggts av svenska gymnasieelever genom projektet ”Global learning”. De sponsrar även tio stycken NFP-skolor som drivs i PROSHIKAS regi. En mycket funktionell byggnad, med murade väggar och elektrisk belysning. Vi fick vara med om en engelskalektion. Undervisningen var väldigt traditionell och läraren hade ganska skrala kunskaper i engelska själv. Men eleverna var mycket ambitiösa och tyckte det var spännande att vi var där, (såg det i alla fall ut som). Det tycket nog de som inte var med på lektionen och tittade in genom fönstret också. ”Mr Leis is my best friend” säger min min nya kompis och bänkgranne. Otroligt charmigt!
Vi begav oss till fots till nästa skola. Jag gissar att vi gick tre kilometer på smala stigar genom en bambuskog. Stigen kantades av typiska hus av korrigerad plåt. Mitt på stigen stötte vi på ett berg av cigarettfimpar. Tuhin förklarade att det var felgjorda cigaretter som någon hade köpt för att använda som ”fnöske”. Allt tas verkligen till vara i detta land. Framme vid nästa skola, som även den är en NFP-skola får vi en liten chock. Skolan är nämligen ett skjul på 10x5 meter i korrigerad plåt, med endast ett fönster och stampat jordgolv. Inne i byggnaden är det mycket mörkt och där sitter ca 30 barn på golvet. Vi tar plats bredvid barnen och efter fem minuter värker det i min osmidiga kropp, jag känner även hur fuktig jag är i baken. Vi blev helt klart illa berörda, det här var det sämsta som Erling hade sett. Även våra guider Tuhin och Nadja är också förvånade. Idris som är med oss från PROSHIKA förklarar att skolan öppnade i april i år. Lokalerna är hyrda och de hoppas att de ska hitta bättre lokaler snart. 
familj som han bodde hos för två år sedan. Det blir ett kärt återseende. Babul och Feruse bor i ett typiskt banglahus med korrigerad plåt. Bottenplattan är gjuten och ligger på en ganska hög platå för att skydda huset mot översvämningar. Babul tar med oss på en promenad i Naogau, vi blir snart förföljda av en armé av fnissande barn. Min första måltid i byn är tillagad över öppen eld. När maten är klar går strömmen och det blir mycket mörkt. Vi vill vänta på ljuset innan vi äter. Vi visar bilder från Sverige, det blir ganska rörande. Jag känner ju inte dessa människor men ändå känner jag mig extremt välkommen.
Första natten i Byn blir mycket händelserik. Jag och Erling delar säng, täcke och myggnät. Babul snarkar så att den korrigerade plåten skakar, råttor springer under sängen, katten jagar råttorna, hundarna slåss utanför huset. Lägg till alla Banglanattes ljud av djur och insekter som jag inte vet namnet på. Halv fem väcks vi av böneutropen från den närliggande Moskén. När Erling och jag vaknar hoppar en liten killing in i vårt rum. Vi är inte hemma!
Vi följer med några pojkar som vill visa en jättebambuhåv. Efter mycket arbetete lyckas de sänka ned och upp hoven och visar mycket stolta upp en fisk av en spiggs storlek. Vi fortsätter över en bambubro för att besöka skolan i Naogau. Vi vandrar längs flodbanken och Tuhin talar om vilka växter 
man använder för att stoppa erosion. Det är uppenbart att vi har en mycket kunnig guide med oss.
skolan, framför allt tjänar de 
statligt anställda lärarna mer. De flesta lärarna vill därför helst arbeta på en statlig skola. De är ganska öppet kritiska till situationen på sin skola framför allt att det är 100 elever i varje klass. De bjuder på sött te i lärarrummet, lärarassistenten vill bjuda mig på Piara som är någon form av tobak man tuggar så att man får röda tänder, men jag vågar inte. När vi hälsar på är det examensdags så det är endast 50 elever i varje klass, eftersom de gör proven i två skift. Klarar man inte proven blir man inte uppflyttad i nästa klass. Vi besöker även den statliga skolan, där de inte är lika pratsamma men är nöjda med sin situation, färre elever och fler lärare.
Efter maten tittar vi intresserat på när farmodern och alla barnen i byn bakar en sorts kakor. Kakorna ska skickas till släcktingar som arbetar i Dubai. Kakorna torkas på det varma plåttaket. Många från Bangladesh arbetar utomlands och skickar hem pengar till sina familjer. Bosse påstår att på sjuttiotalet brukande man räkan att Bangladesh BNP bestod av 1/3 bistånd och 1/3 pengar som skickades hem från gästarbetare i andra länder och 1/3 från landets egen industri. Så ser det inte riktigt ut i dag men många människor jobbar fortfarande utomlands, framför allt i gulfstaterna, varifrån pengar men även idéer strömmar. Många moskéer är finansierade med gulfpengar och de kvinnor som bär den Wahhabitiska hetäckande svarta slöjan, har män som har arbetat i gulfstarena.
Det är inte bruk i svensk mening utan en öppen ugn med en enorm skorsten. Runt ugnen staplas tegelstenarna, man täcker med jord och tänder på. Innan man har kommit så långt är det en extremt mödosam process. Först blöts lerjorden till rätt konsistens, sedan formas tegelstenarna i formar, som torkas i solen. Sedan kommer det otroligt tunga jobbet att fylla ugnen för att sedan avsluta med det minst lika slitsamma uppgiften att tömma den. När man tänker på att dessa stenar ska transporteras till byggarbetsplatser för att bankas sönder för att användas som makadam, häpnas man över den enorma arbetsinsats som görs.
Vi fortsätter vår promenad tillbaka till markanden i Batoli, denna gång till fots på stora vägen. Om det var lätt skrämmande att åka bil på den stora vägen, är det förenat med livsfara att vara en oskyddad gångtrafikant. Jag tittar hela tiden lika mycket framåt som bakåt och är helt enkelt konstant skiträdd.
Naogao. Om vi fick tag i några elever så skulle vi kunna para ihop dem med några av våra elever. Då skulle de få tillfälle att öva sin engelska. Många barn i byn har eller har tillgång till mobiltelefoner. Det är ett mycket säkrare sätt att kommunicera jämfört med e-post eftersom elförsörjningen är så opålitlig. Täckningen för GSM nätet är imponerade. Det visar sig även att många ungdomar i Bangladesh inte använder SMS, främst för att det inte finns banglaalfabetet i telefonerna, men även för att de inte känner till de engelska orden för send, inbox osv. Det är dessutom billigare att skicka SMS än att prata. Ett utvecklingsland som Bangladesh kan hoppa över en rad steg i teknikutvecklingen och man kan bara fantisera om vad ett land med så företagsamma invånare skulle kunna göra med den nya mobila tekniken.
ta en planlös promenad. Om man vill upptäcka den Bangladeshiska landsbygden så är promenaden en utmärkt metod. Vi lämnar byn och vandrar ut på fälten. Vi får se alla stadier i risodling från groddning av frö till skörd. Ris är den gröda som ger mycket energi men den är extremt arbetsintensiv, det krävs mycket jobb fån ax – till ris-skål. Vi får se hur de sparar vatten från monsunregnen och hur fälten odlas i olika nivåer så att det blir lättare att flytta vatten mellan fälten. Vi träffare en bonde som är på väg till sin fiskedamm. 
Tuhin frågar om vi får följa med och det får vi. Bonden visar hur han fiskar karp ur sin odling och berättar att han kan få in 100 000 taka (10000Skr) om året på sin odling, vilket han tycker är bra. Bonden insisterar på att vi ska följa med honom hem. Vi blir bjudna på puffat ris med chili och salt, det smakar mycket gott. De hämtar stolar och vi får sitta i skuggan under ett gammalt träd. Märklig känsla att sitta och äta puffat ris med 20 vuxna människor som tittar på oss. Bakom oss tvättar sig kvinnorna i dammen, naturligtvis fullt på klädda så att de tvättar sin kläder samtidigt som de tvättar sig själva.
Planen är att besöka en hinduisk by och marknaden där. Vi vandrar cirka fem kilometer, men när vi kommer fram är marknaden slut och alla försäljare har försvunnit hem. Vi tar var sin mangojuice i en liten ”affär”, även här tycker lokalbefolkningen att det är intressant att se två bleka människor med stora huvuden dricka juice. Vi tar en rickshaw tillbaka till Naogau.
Ferosa har lagat mat hela dagen och vi sätter och som vanlig ned och tittar på. Plötsligt är alla grannskapets kvinnor där och det blir ett jäkla tjattrande åtminstone tycker vi det som inget förstår. Man har svår att tro det men dessa människor kan vara extremt högljudda. Kvinnorna vill att vi ska säga saker på bangla. Vi säger naturligtvis fel och kvinnorna fnissar ihjäl sig. Mer folk sluter upp nu kommer även en del män, annars verkar det som om att basidan av huset där eldstaden står är kvinnornas domän. De vill att vi ska sjunga, Erling stämmer upp med ”blinka lilla stjärna”, han kan sjunga så det låter riktigt bra i bangla natten, men vi får inte så många applåder. Småstjärnorna Onto och Alifa uppträder till allas förtjusning, Erling och jag blir brädade.
sig, tittar på oss, och går ut igen. Erling SMS:ar Ferosa och undrar hur vi ska kunna äta med huset fullt med folk. Men hon schasar ut folket och vi sätter oss att äta. Baboul kommer senare för han har varit och sökt jobb. Tuhin försöker att få Ferosa att sitta tillbords med oss men hon vill inte. Han har vid varje måltid försökt att få henne att äta med oss men hon är för blyg och det känns opassande för henne. Det är något vi får acceptera säger Tuhin.
Vi går och lägger oss. Ferosa har en mycket svår hosta, hon har även ont i ryggen, det har vi sett när hon hämtar vatten. Vi ligger länge och lyssnar på Ferosas hosta då kommer Tuhin med förslaget att vi ska lämna all medicin som vi har i våra reseapotek till familjen. Varför tänkte inte jag på den idén, den mannen har ett hjärta av guld.
Efter första böneutropet 0530 går jag, Erling och 
Tuhin upp för att fota soluppgången. Det är lite kyligt och dimman ligger ganska tjock över fälten. Först tycks det som om det inte är en människa ute, men efter en stund märker man svarta skuggor som rör sig ute på fälten. Det känns som om jag jobbar för National Geograpic. Jag tar värsta naturbilderna, tycker jag själv. Vi träffar en man som sitter på huk som en arkeolog och arbetar lugnt och metodisk med en liten kratta. Tuhin frågar vad han gör, han svarar att han rensar ogräs. Jag uppskattar han dagsverke till ca 1200 m2, här är det inga kemikalier som gäller. När vi kommer tillbaka till familjen möter vi farmor som undrar vad i hela friden vi har gjort ute så här tidigt på morgonen. Vi äter en härlig frukost bestående av en risgryngrötsliknande risotto. Det är mycket gott men kanske inte till frukost.
skrattar och pekar finger åt mig. Vi går ned till tegelbruket och tittar på när de blandar leran till rätt konsistens och hur de formar leran till tegelstenar. När vi står och tittar på tegelbruksarbetarna dyker mannen med grässtråt upp igen. Han är fullkomligt överjävlig på att spela med grässtrå. Erling kan inte motstå utmaningen och börjar blåsa med händerna knutna så att det låter som en gök. Då börjar mannen med grässtråt att busvissla. Erling kontar med att busvissla han med. Mannen stoppar in hela handen i munnen och visslar, då avslutar Erling kampen med att utan fingrar busvissla högt som bara fan. Manne blir tyst. Erling vänder på ryggen och nöjd som en skolpojke vandrar han där ifrån njutande segerns sötma.
hjälp av en hemmagjord svets. Obeskrivligt coolt, hur dessa människors företagsamhet kan blomstra, och hur de med små medel kan göra så mycket, eller är det bara vi som har blivit lata och tar allt för givet, utan att först försöka skapa något själva.
Avskedsmiddag hos familjen. Alla grannar och släktingar är där. Farmodern klappar mig mjukt på ryggen många gånger och säger något på bangla som jag inte förstår. Det blir ett extremt känslomässigt avsked. Förstår inte hur man kan komma så nära dessa människor på en så kort tid. Babul gråter och det kommer även en tår från mitt öga. Svårt att förklara hur man känner utan att bli för klyschig
Efter middagen tar Erling, jag och Tuhin en promenad i Koitta. Jag tror att vi är på väg för att köpa en mobiltelefon till Charmin. Men vi hamnar på en hinduisk religiös fest. Än en gång har vi av en slump hamnat på ett mycket ovanligt och märkligt ställe. Vi blir inskuffade i ett stort öppet tält där vi sätter oss på huk. Längst fram står en orangeklädd man och reciterar något ur en hinduisk religiös skrift. Samtidig spelas det musik i bakgrunden. Ibland gråter publiken och ibland applåderar de. Ingen turist så långt ögat ser. Berättaren fortsätter helan natten vi hör honom från vårt rum i Koitta, jag uppskattar att han slutar någon gång runt fyra, fem-tiden på natten.
Föreläsning med Bosse om det Bangladeshiska jordbruket. Mycket intressant. Nästa föreläsare är Ikbal, som har arbetat för PROSHIKA i 25 år och ska hålla en föreläsning om fattigdom i Bangladesh. Jag sitter ganska långt bak och har svårt att uppfatta hans föreläsning som sker på en klanderfri banglaengelska. Här är några brottstycken;
Sedan visar Ikbal en matris över hur man kan definiera fattig eller inte fattig. Han använder olika begrepp, Natural, Social, Finans, Human, Physical, det verkar mycket intressant och bör undersökas närmare. Jag beslutar mig för att återuppta mina freds- och konfliktstudier.
Ikbal går sedan in på hur PROCHIKA arbetar. De arbetar efter två huvudlinjer, dels economic enpowerment i form av mikrokriditer dvs ge människor möjlighet att tillhandha och handskas med kapital, dels social empowerment mobilisering och rättighetsupplysning. Man arbetar ofta ute i byarna med olika mans- och kvinnogrupper. Problemet med den mer berömda mikrokriditgivaren Grameenbank, tycker Ikbal, är att de främst koncentrerar sig på den ekonomiska biten av fattigdomsutveckling. Det spelar ingen roll om en kvinna har det bra ekonomiskt, om hon fortfarande får stryk av sin man.
Ikbal gör sedan en utläggning om att det i Bangladesh borde satsas på ett ”cultural adjustement program for the rich” De rika och utbildade har inte rätt information för att kunna göra rätt beslut. PROCHIKA har haft workshops för rika för at få dem att förstå hur de vanliga bangladeshierna har det.
Jag, Erling och Tuhin leker tomtens verkstad när vi paketerar gåvorna som vi ska ge till skolan i
Glora. Pennor suddigum vässare och skrivblock och vår 20 meter långa jutematta förstås. Vi har även ett möte med Ann-Sofi, kollega med Kajsa som är en av grundarna till ”globallearning”. Hon har tagit tjänsteledigt och ska jobba med att utbilda engelsklärare åt PROCHIKA. Vi diskuterar våra projekt med henne. Ringsbergskolan har tre ”projekt” i Bangladesh. 1. Stödja globala skolan med 5000:-/år för PROCHIKAS NFP-skolor 2. Ett extra stöd till Glora skolan med de pengar vi fick från höstruset. 3. Naogao SMS projekt, för att hålla kontakt med våra bangladeshiska vänner. Vi diskuterar även möjligheten att sälja schalar från PROCHIKAs produktion i Koitta. Schalarna skulle kunna säljas på föräldramöten och liknande.
Erling och Ann Sofi gör ett Friskis och Svettis-pass ihop. Jag bangar.
Efter vår morgonpromenad lastar vi våra gåvor på en rickshaw och beger oss till skolan. Ganska skumpigt att åka rickshaw mitt i skogen. När vi kommer fram är det lektion. Tuhin berättar att vi har en överraskning med oss till dem. Vi packar upp våra saker medan eleverna avslutar sin lektion. Barnen kommer ut, Erling håller ett tal, Tuhin översätter, barnen tar vackert i hand. Barnen är ganska stumma de förstår nog inte riktigt vad som händer. Det är inte varje dag två stora vita män kommer med presenter och 20 meter matta till deras skola. Lite blandade känslor, vi har spenderat 900 kr på dessa barn. Vi såg ett behov som de hade, så någon skillnad gjorde vi i alla fall, vi kom i alla fall inte med gosedjur. Sedan går vi in och lägger in mattan som vi har köpt. Det blir fint, om inte bekvämt så i alla fall bättre än tidigare. Vi lämnar skolan till fots.
som håller på att laga en ”stampkvarn” som man maler ris med. Konstruktionen är från stenåldern, mycket fascinerande. Mannen som lagar kvarnen visar sig prata mycket bra engelska. Bortsätt från Tuhin så pratar denna bonde bättre engelska än de universitetsstudenter som vi har träffat i Koitta. Vi frågar honom hur han har lärt sig så bra engelska. Han svarar att han hade en mycket bra engelsklärare i skolan, han var helt enkelt bäst. Var det någon som hade glömt läxan så fick han en jävla smäll!!! Han var helt otroligt 100% av studenterna klarade engelska men bara 75% Banglan!?
Hemma planerar vi vårt Dakhabesök. Erling och jag ska bo på Sheraton. Men vi behöver Tuhin med oss som tolk. Erling bokar ett rum åt honom på vårt hotell, något som inte går hem hos Tuhin. Erling försöker med myndig röst förklara för Tuhin att han faktiskt är värd det. Tuhin vägrar och vi får ringa och avboka rummet. För Tuhins rum skulle man kunna driva en NFP skola i ett halvår, så vi får ge Tuhin rätt igen.
Erling och jag tar en extra lång morgonpromenad eftersom vi blir väckta av vår Tika Tika ödla 0600. Som vanligt en underbart vacker morgon men vi börjar bli lite trötta på att fotografera risfält. Möter ett gäng ungar som har byggt en egen lådbil med kullager som hjul, undrar om det är SKF.
skapa sig en enorm förmögenhet. Palatset är otroligt stort men förfallet. Det är nog svårt att hitta medel till att bevara sitt kulturarv när behoven är så stora på annat håll. Vi får en privat guidning av en anställd men han verkar inte kunna så mycket. Tuhin fixar (mutar) så att vi får gå in och titta i de låsta rummen där det finns möbler kvar.
Tillbaka i Koitta för middag. Jag pratar med journalisten ”lill Faruk” (stor Faruk är ett högdjur inom PROSHIKA) Vi pratar om de många broar som bara är halvfärdiga, vilket gör att man får köra ned på flodbanken för att ta sig över till andra sidan, det går bra så här års men under monsunen blir det stora svårigheter. Många gånger är det korrupta byggherrar som bara bygger fundamenten för att sedan kräva mer pengar för att göra bron färdig. Eller så har någon förlorat sin position vid köttgrytorna och den nya kocken vill ge portionerna till någon annan. Jag säger något om att Bangladesh är ett av världens mest korrupta länder enligt transparency internationals index. Faruk tittar på mig, visst är det sant men det beror på vilken metod du använder och vad du jämför med. Enronskandalen i Kalifornien, Blackwater eller hela invasionen av Irak, där har du korruption, vad är det i jämförelse med en bro som inte är färdigbyggd?
Morgonpromenad med Erling, sedan frukost. Det blir ändrade planer, vi hade tänkt att besöka en textilfabrik men vi ska först besöka ett Collage. Shaid är med på resan. Vi blir introducerade till någon som vi tror är rektorn, mycket yes yes och tedrickande. Vi får en rundvandring på skolan, även här har de examensprov så vi får inte se så mycket av undervisningen.
Vi blir bjudna på mat av rektorn som faktiskt har varit i Malmö. Han vill bjuda oss på något svenskt, så vi får kokt potatis med ägg. Jag misstänker att äggen har kokat lika länge som potatisen för äggen är helt gröna. Efter maten blir det ännu mer te. Vi får ett meddelande att någon av Norrlänningarna är sjuk och behöver vår bil. Det blir ingen sömnadsfabrik. Istället har vi varit tvungna att sitta och dricka te med en rektor. På vägen hem får vi förklarat att rektorn inte är en riktig rektor utan en politiker som vill samla poäng inför valet. Vi har varit brickor i ett litet spel, vet inte om jag ska vara smickrade eller upprörd. 
Sharmin i Naogao utan besöker sina föräldrar. Erling överlämnar mobilen till mormodern.
Vi äter och packar ihop våra saker på PROSHIKA i Koitta. Shaid tar avsked av oss och vill gärna se oss i Dakha om det finns tid. Erling och jag får var sin Lungi, och vi tackar för den fantastiska vistelsen som Shaid har ordnat åt oss.
svårt för monument, dels ska de påminna om martyrernas hjältedåd, dels är de ett hinder för förlåtelse och försoning mellan länder. Den tid då det byggdes flest monument var efter första världskriget, för att befolkningen aldrig skulle glömma vad fienden hade gjort, och vi vet hur det gick.
lukten obeskrivlig, en doft av ruttna ägg göra att det nästa vänder sig i magen. Husen är gjorda av bambu och upp till tio personer bor på tio kvadratmeter. När de eldar för matlagning inomhus gör det att bambun torkar ut och blir väldigt lättantändlig. Det är inte ovanligt att stora områden av slummen brinner ned. När marken har stigit i pris, rivs slumkvarteren och ger plats åt mer permanenta hus. Jag får en klump i halsen när jag tänker på att vi idag har färdats från ”idyllen på landet” till denna slum! Allting blir så påtagligt när man ser, känner och luktar fattigdom.
äntar på Jocke och Cilla som ska komma med bil från Koitta.
tskontroll och vi får våra väskor genomlysta. Här inne i det lilla luftkonditionerande himmelriket finns inga störande luffare som kan hindra vår shoppinglusta. Vi fortsätter till en butik som säljer ”handy craft”.
Tuhin hämtar oss i en trehjuling utanför hotellet. En trehjuling är det bästa sättet att färdas i Dakha. Det är Tuhins kompis som kör, han hyr den för ca 700 taka om dagen. Summan han tjänar in över det, minus gas blir hans förtjänst. Vi ha bestämt oss för att besöka den första och ursprungliga platsen för Dakha, där staden låg innan mogulerna flyttade den till där den ligger idag. Vi får uppleva Dakhatrafiken utan luftkon
ditionering och utan fönster. Tuhins kompis tråcklar den lilla trehjulingen mellan lastbilar och bussar. Ibland när det blir stopp får vi bussarnas avgasrör rakt in i vår lilla hytt. Det tar en ganska bra stund innan vi är på landsbygden igen. Vi stannar vid ett litet skjul som gör bröd och äter frukost. Otroligt harmoniskt att sitta i solen på landsbygden efter att ha åkt i den skitiga trafiken.
Vi fortsätter till fots genom en ruinstad, som till bara för några år sedan var bebodd av fattiga familjer. Nu ska stället bli ett museum, men det tycks inte ha kommit så långt. Vi fortsätter och ser ett förfallet hinduiskt tempel och ett lika eftersatt ”rikemanshus”. Här bor det någon för det är någon som torkar koskit på väggarna för att ha till bränsle. Nästa anhalt på vår lilla promenad är någon form av Skansenliknande anläggning. Stället är dock stängt men efter som vi har Tuhin med oss så löser det sig även denna gång, jag tror dock att det utväxlas lite pengar denna gång. Stället ska visa olika typer av hus från olika delar av landet. Helt meningslöst eftersom byggnaderna är byggda av betong och allt ser väldigt fejkat ut. Jag tycker att de skulle ha satsat pengarna på att få i ordning ruinstaden istället.
