Vi landade i Dakha 17.30. Vi träffade Bosse Kramsjö och hans dotter Kristina. Bosse har arbetat i Bangladesh sedan 1970-talet, först för Svalorna sedan för SIDA och nu för den Globala skolan. På flygplatsen möts vi av Shahidul Islam, chef för PROSHIKAs verksamhet i Koitta. Utanför Flygplatsens luftkonditionering möts vi av lukten av miljonstaden Dakha. Det kan närmast beskrivas som att kliva rakt in i ett avgasrör. Ett högt staket utanför flygplatsentrén gör att vi kan komma fram till vår bil. Utanför staketet trängs människor, tittar på oss och vill hemskt gärna hjälpa till med vårt bagage. Jag känner mig för första gången
som en blekfet västerlänning.Resan mellan Zia international Airport och Koitta är en totalt omtumlande upplevelse. Jag kan inget annat göra än att gapa och hålla krampaktigt tag i säkerhetsbältet som inte finns. I Bangladesh har man vänstertrafik - ibland. Blinka, tuta och kör om, det gör inget om du får möte, bara bilen är mindre än du själv så kommer den att väja. Mörka skuggor rör sig på Dakhas gator, de springer framför och mellan bilarna, det är barn, små barn! Längs med vägen är det fullt av små affärer och verkstäder alla upplysta med små oljelampor. Framme i Koitta tar vi en välbehövlig dusch går ned till matsalen och intar en härlig måltid med händerna. Bangladesh har tagit mig med storm. Det är en sak att läsa och se på film om ett utvecklingsland, en helt annan sak att lukta och känna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar