Erling och jag tar en extra lång morgonpromenad eftersom vi blir väckta av vår Tika Tika ödla 0600. Som vanligt en underbart vacker morgon men vi börjar bli lite trötta på att fotografera risfält. Möter ett gäng ungar som har byggt en egen lådbil med kullager som hjul, undrar om det är SKF.Vi tar bussen tillsammans med Jocke och Cilla för att besöka ett sjukhus i Manikganj. Först får vi möta sjukhuschefen, han sitter mitt i ett möte, men avbryter genast för att ta emot oss. Sjukhuschefen, som är en mycket korpulent man som pratar en i mina öron svårförståelig engelska. På något vis fattar han tycke för mig och börjar prata direkt till mig. Jag nickar och säger Yes och Good och hoppas att mina svar ska passa. Av det jag förstår så är Manikganj ett regioncentrum vid en stor trafikled, de har dock inget traumacenter så svåra fall får skickas till Dakha. Man har svår att förstå hur en ambulans ska kunna ta sig fram i rusningstrafik, ibland kan det ta sex timmar att ta sig in till Dakha. 50 bengaler dör varje dag i trafiken enligt sjukhuschefen. Sjukhuset har 100 vårdplatser, det finns fyra lika stor sjukhus i regionen som har 14 miljoner invånare! Det finns dock privata kliniker, men den offentliga vården består alltså av 500 vårdplatser på en befolkning på 14 miljoner!!!
Sedan får vi en rundvandring på sjukhuset. En ganska skakande upplevelse men ändå mycket imponerande vad de kan gör med befintliga resurser. Vi får besöka tandläkaren, det sitter en patient i stolen och vi bara klampar in. Tandläkaren uppskattar att han har 50 till 70 patienter om dagen! Vi får även besöka operationssalen, bara vi byter skor. På vägen ut ser vi operationshandskarna som hänger på tork i solen!
Efter lite frukt bär det i väg till Betioli. Det är ett stort palats som någon extremt rik salthandlarfamilj har byggt. Familjen blev sedan skattmästare åt britterna och kunde på så sätt
skapa sig en enorm förmögenhet. Palatset är otroligt stort men förfallet. Det är nog svårt att hitta medel till att bevara sitt kulturarv när behoven är så stora på annat håll. Vi får en privat guidning av en anställd men han verkar inte kunna så mycket. Tuhin fixar (mutar) så att vi får gå in och titta i de låsta rummen där det finns möbler kvar.Jag, Tuhin och Erling blir avsläppta vid skolan i Glora (den som gymnasieeleverna från Göteborg har byggt). Vi lämnar vårt memoryspel som Lenas 1:or har gjort. Jag försöker instruera eleverna men misslyckas. Med lite tolkning från Tuhin förstår eleverna tillslut vad de ska göra.
Tillbaka i Koitta för middag. Jag pratar med journalisten ”lill Faruk” (stor Faruk är ett högdjur inom PROSHIKA) Vi pratar om de många broar som bara är halvfärdiga, vilket gör att man får köra ned på flodbanken för att ta sig över till andra sidan, det går bra så här års men under monsunen blir det stora svårigheter. Många gånger är det korrupta byggherrar som bara bygger fundamenten för att sedan kräva mer pengar för att göra bron färdig. Eller så har någon förlorat sin position vid köttgrytorna och den nya kocken vill ge portionerna till någon annan. Jag säger något om att Bangladesh är ett av världens mest korrupta länder enligt transparency internationals index. Faruk tittar på mig, visst är det sant men det beror på vilken metod du använder och vad du jämför med. Enronskandalen i Kalifornien, Blackwater eller hela invasionen av Irak, där har du korruption, vad är det i jämförelse med en bro som inte är färdigbyggd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar