Vi planerar lite med vår guide Tuhin vad vi vill se i byn. Jag vill gärna se hur de fiskar i floden. 
Vi följer med några pojkar som vill visa en jättebambuhåv. Efter mycket arbetete lyckas de sänka ned och upp hoven och visar mycket stolta upp en fisk av en spiggs storlek. Vi fortsätter över en bambubro för att besöka skolan i Naogau. Vi vandrar längs flodbanken och Tuhin talar om vilka växter 
man använder för att stoppa erosion. Det är uppenbart att vi har en mycket kunnig guide med oss.
När vi kommer fram till den stora skolgården flockas det 75 till 100 nyfikan barn runt oss, vi vet inte riktigt hur vi ska bete oss så vi sjunger en stump. Tuhin ber barnen sjunga en sång får oss, men då lägger de benen på ryggen och försvinner.
Det är egentligen två skolor i Naogau, ett statligt låg- och mellanstadium och ett privat högstadium. Vi träffar den privata skolans rektor och han förklarar att det är ganska stor skillnad mellan den privata och den statliga
skolan, framför allt tjänar de 
statligt anställda lärarna mer. De flesta lärarna vill därför helst arbeta på en statlig skola. De är ganska öppet kritiska till situationen på sin skola framför allt att det är 100 elever i varje klass. De bjuder på sött te i lärarrummet, lärarassistenten vill bjuda mig på Piara som är någon form av tobak man tuggar så att man får röda tänder, men jag vågar inte. När vi hälsar på är det examensdags så det är endast 50 elever i varje klass, eftersom de gör proven i två skift. Klarar man inte proven blir man inte uppflyttad i nästa klass. Vi besöker även den statliga skolan, där de inte är lika pratsamma men är nöjda med sin situation, färre elever och fler lärare.
På vägen hem ser vi en man som pumpar upp lera från botten av floden för att med hjälp av långa ledningar lägga den på sin mark. Pumpen är en nödvändighet i detta land med så mycket vatten. Väl hemma sätter vi oss tittar på när Ferosa lagar mat över öppen eld. Vi blir sittande länge, fascinerande.
Efter maten tittar vi intresserat på när farmodern och alla barnen i byn bakar en sorts kakor. Kakorna ska skickas till släcktingar som arbetar i Dubai. Kakorna torkas på det varma plåttaket. Många från Bangladesh arbetar utomlands och skickar hem pengar till sina familjer. Bosse påstår att på sjuttiotalet brukande man räkan att Bangladesh BNP bestod av 1/3 bistånd och 1/3 pengar som skickades hem från gästarbetare i andra länder och 1/3 från landets egen industri. Så ser det inte riktigt ut i dag men många människor jobbar fortfarande utomlands, framför allt i gulfstaterna, varifrån pengar men även idéer strömmar. Många moskéer är finansierade med gulfpengar och de kvinnor som bär den Wahhabitiska hetäckande svarta slöjan, har män som har arbetat i gulfstarena.
Vi tar en rickshaw till marknaden i Bartoli. Jag köper mig en traditionella lungi, en sorts kjol som alla män bär. Jag införskaffar även en gamsa att ha runt halsen, det känns som jag börjar smälta in i miljön!!?? Vi fortsätter till fots för att besöka en tegelfabrik. På vägen hamnar vi i en by som har specialiserat sig på keramik. De gör allt av lera, från kärl och köksredskap till tyngder till fiskenät. Ferosa gör rismjölsbröd som blir extra fluffigt på grund av att hon använder ett lerkärl med lock.
Landskapet i den här delen av Bangladesh domineras av tegelbruken och deras stora skorstenar.
Det är inte bruk i svensk mening utan en öppen ugn med en enorm skorsten. Runt ugnen staplas tegelstenarna, man täcker med jord och tänder på. Innan man har kommit så långt är det en extremt mödosam process. Först blöts lerjorden till rätt konsistens, sedan formas tegelstenarna i formar, som torkas i solen. Sedan kommer det otroligt tunga jobbet att fylla ugnen för att sedan avsluta med det minst lika slitsamma uppgiften att tömma den. När man tänker på att dessa stenar ska transporteras till byggarbetsplatser för att bankas sönder för att användas som makadam, häpnas man över den enorma arbetsinsats som görs.
Vi fortsätter vår promenad tillbaka till markanden i Batoli, denna gång till fots på stora vägen. Om det var lätt skrämmande att åka bil på den stora vägen, är det förenat med livsfara att vara en oskyddad gångtrafikant. Jag tittar hela tiden lika mycket framåt som bakåt och är helt enkelt konstant skiträdd.
Vi tar en Rickshaw tillbaka till Naogau, 10 taka (1 Skr) per person. Erling och jag har köpt var sin Rickshawringklocka som vi ringer med till allas förtjusning. Vi skrattar mycket när vi åker den skumpiga vägen. Thiun har humor och vi ser honom inte som vår guide längre utan en god vän som är med på vår resa.
Jag är lite besviken på att vi inte har fått se hur eleverna arbetar i skolan. När vi gjorde besök var det examination så vi fick inte se hur de arbetade. Det hade varit kul att få hålla en lektion. Samtidigt är eleverna engelska så dålig att de kanske inte hade varit meningsfullt. Deras engelska är naturligtvis mycket bättre än min bangala men det är lite konstigt att de i princip bara kan säga ”my name is” när de flesta har läst engelska i åtta år.
Jag, Thuin och Erling har en idé om att man skulle kunna starta ett SMS-projekt med eleverna i
Naogao. Om vi fick tag i några elever så skulle vi kunna para ihop dem med några av våra elever. Då skulle de få tillfälle att öva sin engelska. Många barn i byn har eller har tillgång till mobiltelefoner. Det är ett mycket säkrare sätt att kommunicera jämfört med e-post eftersom elförsörjningen är så opålitlig. Täckningen för GSM nätet är imponerade. Det visar sig även att många ungdomar i Bangladesh inte använder SMS, främst för att det inte finns banglaalfabetet i telefonerna, men även för att de inte känner till de engelska orden för send, inbox osv. Det är dessutom billigare att skicka SMS än att prata. Ett utvecklingsland som Bangladesh kan hoppa över en rad steg i teknikutvecklingen och man kan bara fantisera om vad ett land med så företagsamma invånare skulle kunna göra med den nya mobila tekniken.
Tuhin visar Mezanour, en av ungdomarna som är på besök hos Babol och Ferosa (det rör sig jämt en massa folk in och ut man vet inte riktigt vilka som tillhör familjen) hur man skickar ett SMS. Erling skickar ett SMS till Mezanour, han blir mycket glad. Sedan är det Ferosas tur, hon förstår mycket snabbt hur man ska göra. Det blir mycket skratt när Erling skickar ett SMS till Ferosa som lyder ”När ska vi äta? Kvällen avslutas med att vi sitter tio personer i Babul och Ferosas säng och tittar på 10 a clock news. Babul är mycket nöjd och säger att han har sitt livs högtidsstund.
Vi följer med några pojkar som vill visa en jättebambuhåv. Efter mycket arbetete lyckas de sänka ned och upp hoven och visar mycket stolta upp en fisk av en spiggs storlek. Vi fortsätter över en bambubro för att besöka skolan i Naogau. Vi vandrar längs flodbanken och Tuhin talar om vilka växter 
man använder för att stoppa erosion. Det är uppenbart att vi har en mycket kunnig guide med oss.När vi kommer fram till den stora skolgården flockas det 75 till 100 nyfikan barn runt oss, vi vet inte riktigt hur vi ska bete oss så vi sjunger en stump. Tuhin ber barnen sjunga en sång får oss, men då lägger de benen på ryggen och försvinner.
Det är egentligen två skolor i Naogau, ett statligt låg- och mellanstadium och ett privat högstadium. Vi träffar den privata skolans rektor och han förklarar att det är ganska stor skillnad mellan den privata och den statliga
skolan, framför allt tjänar de 
statligt anställda lärarna mer. De flesta lärarna vill därför helst arbeta på en statlig skola. De är ganska öppet kritiska till situationen på sin skola framför allt att det är 100 elever i varje klass. De bjuder på sött te i lärarrummet, lärarassistenten vill bjuda mig på Piara som är någon form av tobak man tuggar så att man får röda tänder, men jag vågar inte. När vi hälsar på är det examensdags så det är endast 50 elever i varje klass, eftersom de gör proven i två skift. Klarar man inte proven blir man inte uppflyttad i nästa klass. Vi besöker även den statliga skolan, där de inte är lika pratsamma men är nöjda med sin situation, färre elever och fler lärare.På vägen hem ser vi en man som pumpar upp lera från botten av floden för att med hjälp av långa ledningar lägga den på sin mark. Pumpen är en nödvändighet i detta land med så mycket vatten. Väl hemma sätter vi oss tittar på när Ferosa lagar mat över öppen eld. Vi blir sittande länge, fascinerande.
Efter maten tittar vi intresserat på när farmodern och alla barnen i byn bakar en sorts kakor. Kakorna ska skickas till släcktingar som arbetar i Dubai. Kakorna torkas på det varma plåttaket. Många från Bangladesh arbetar utomlands och skickar hem pengar till sina familjer. Bosse påstår att på sjuttiotalet brukande man räkan att Bangladesh BNP bestod av 1/3 bistånd och 1/3 pengar som skickades hem från gästarbetare i andra länder och 1/3 från landets egen industri. Så ser det inte riktigt ut i dag men många människor jobbar fortfarande utomlands, framför allt i gulfstaterna, varifrån pengar men även idéer strömmar. Många moskéer är finansierade med gulfpengar och de kvinnor som bär den Wahhabitiska hetäckande svarta slöjan, har män som har arbetat i gulfstarena.Vi tar en rickshaw till marknaden i Bartoli. Jag köper mig en traditionella lungi, en sorts kjol som alla män bär. Jag införskaffar även en gamsa att ha runt halsen, det känns som jag börjar smälta in i miljön!!?? Vi fortsätter till fots för att besöka en tegelfabrik. På vägen hamnar vi i en by som har specialiserat sig på keramik. De gör allt av lera, från kärl och köksredskap till tyngder till fiskenät. Ferosa gör rismjölsbröd som blir extra fluffigt på grund av att hon använder ett lerkärl med lock.
Landskapet i den här delen av Bangladesh domineras av tegelbruken och deras stora skorstenar.
Det är inte bruk i svensk mening utan en öppen ugn med en enorm skorsten. Runt ugnen staplas tegelstenarna, man täcker med jord och tänder på. Innan man har kommit så långt är det en extremt mödosam process. Först blöts lerjorden till rätt konsistens, sedan formas tegelstenarna i formar, som torkas i solen. Sedan kommer det otroligt tunga jobbet att fylla ugnen för att sedan avsluta med det minst lika slitsamma uppgiften att tömma den. När man tänker på att dessa stenar ska transporteras till byggarbetsplatser för att bankas sönder för att användas som makadam, häpnas man över den enorma arbetsinsats som görs.
Vi fortsätter vår promenad tillbaka till markanden i Batoli, denna gång till fots på stora vägen. Om det var lätt skrämmande att åka bil på den stora vägen, är det förenat med livsfara att vara en oskyddad gångtrafikant. Jag tittar hela tiden lika mycket framåt som bakåt och är helt enkelt konstant skiträdd.Vi tar en Rickshaw tillbaka till Naogau, 10 taka (1 Skr) per person. Erling och jag har köpt var sin Rickshawringklocka som vi ringer med till allas förtjusning. Vi skrattar mycket när vi åker den skumpiga vägen. Thiun har humor och vi ser honom inte som vår guide längre utan en god vän som är med på vår resa.
Jag är lite besviken på att vi inte har fått se hur eleverna arbetar i skolan. När vi gjorde besök var det examination så vi fick inte se hur de arbetade. Det hade varit kul att få hålla en lektion. Samtidigt är eleverna engelska så dålig att de kanske inte hade varit meningsfullt. Deras engelska är naturligtvis mycket bättre än min bangala men det är lite konstigt att de i princip bara kan säga ”my name is” när de flesta har läst engelska i åtta år.
Jag, Thuin och Erling har en idé om att man skulle kunna starta ett SMS-projekt med eleverna i
Naogao. Om vi fick tag i några elever så skulle vi kunna para ihop dem med några av våra elever. Då skulle de få tillfälle att öva sin engelska. Många barn i byn har eller har tillgång till mobiltelefoner. Det är ett mycket säkrare sätt att kommunicera jämfört med e-post eftersom elförsörjningen är så opålitlig. Täckningen för GSM nätet är imponerade. Det visar sig även att många ungdomar i Bangladesh inte använder SMS, främst för att det inte finns banglaalfabetet i telefonerna, men även för att de inte känner till de engelska orden för send, inbox osv. Det är dessutom billigare att skicka SMS än att prata. Ett utvecklingsland som Bangladesh kan hoppa över en rad steg i teknikutvecklingen och man kan bara fantisera om vad ett land med så företagsamma invånare skulle kunna göra med den nya mobila tekniken.Tuhin visar Mezanour, en av ungdomarna som är på besök hos Babol och Ferosa (det rör sig jämt en massa folk in och ut man vet inte riktigt vilka som tillhör familjen) hur man skickar ett SMS. Erling skickar ett SMS till Mezanour, han blir mycket glad. Sedan är det Ferosas tur, hon förstår mycket snabbt hur man ska göra. Det blir mycket skratt när Erling skickar ett SMS till Ferosa som lyder ”När ska vi äta? Kvällen avslutas med att vi sitter tio personer i Babul och Ferosas säng och tittar på 10 a clock news. Babul är mycket nöjd och säger att han har sitt livs högtidsstund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar