2/12 Koitta – Naogau – Dakha

Inte helt oväntat börjar dagen med en morgonpromenad. Efter frukost åker vi tillbaka till Naogao. Det känns lite konstigt att vara tillbaka, det känns nästan som vi inte har lämnat byn.
Erling vill överlämna en mobiltelefon som han har köpt till Sharmin. Sharmin bor hos sin mormor, medan hennes föräldrar bor och arbetar i Dakha. Det är ganska vanligt att barnen får stanna kvar i byarna hos en släkting medan föräldrarna söker arbete i staden. Tyvärr är inte Sharmin i Naogao utan besöker sina föräldrar. Erling överlämnar mobilen till mormodern.
Sonia och Mezanour är där och vi ger dem var sin bangla- engelsk ordbok, som vi tror att de behöver om vi ska hålla kontakt med dem via SMS. Mezanur verkar lite nervös, Sonia är glad och har det största självförtroende jag stött på hos någon Banglatjej, hon gömmer sig inte bakom slöjan.

Babol kommer in och hälsar hjärtligt. Han är dock lite nere för hans företag går dåligt. Vi säger hej då till familjen och det känns skönt att vi träffade dem en gång till innan vi åkte hem.

På vägen hem beslutar vi oss för att stanna på vinst och förlust vid en textilfabrik. Vi är lite besvikna att vi missade besöket igår. Tuhin går fram till vakten och efter en stund blir vi insläppta och får en guidad tur i fabriken. Fabriken syr kläder till bl a H&M. På väggen hänger faktiskt anslag om hur företaget har förbundit sig att arbeta. Där står på engelska om arbetstid, lön och ålder. Vad det står på bangla vet vi inte, men att det i alla fall finns en skylt tycker jag är ett steg framåt.

Vi äter och packar ihop våra saker på PROSHIKA i Koitta. Shaid tar avsked av oss och vill gärna se oss i Dakha om det finns tid. Erling och jag får var sin Lungi, och vi tackar för den fantastiska vistelsen som Shaid har ordnat åt oss.

Vi lämnar Koitta och kör på huvudvägen in till Dakha, samma skräckupplevelse som på hitvägen. Vi besöker frihetsmonumentet över befrielsekriget från Pakistan. Vi besöker även de intellektuellas monument. Under befrielsekriget mördade pakistanierna många av Bangladesh lärare och intellektuella. Jag har lite svårt för monument, dels ska de påminna om martyrernas hjältedåd, dels är de ett hinder för förlåtelse och försoning mellan länder. Den tid då det byggdes flest monument var efter första världskriget, för att befolkningen aldrig skulle glömma vad fienden hade gjort, och vi vet hur det gick.

Vi kör mot slummen!
För att få mer land och för att få skydd från floderna, bygger man stora vallar runt den ständigt växande staden. Innanför den nya vallen dumpas avfall, sedan pumpas slam in från flodbotten. Det är i dessa stinkande områden slummen växer fram. Ibland är lukten obeskrivlig, en doft av ruttna ägg göra att det nästa vänder sig i magen. Husen är gjorda av bambu och upp till tio personer bor på tio kvadratmeter. När de eldar för matlagning inomhus gör det att bambun torkar ut och blir väldigt lättantändlig. Det är inte ovanligt att stora områden av slummen brinner ned. När marken har stigit i pris, rivs slumkvarteren och ger plats åt mer permanenta hus. Jag får en klump i halsen när jag tänker på att vi idag har färdats från ”idyllen på landet” till denna slum! Allting blir så påtagligt när man ser, känner och luktar fattigdom.

Vi fortsätter genom Dakhas ”trafikinfarkt” till vårt hotell, Sheraton Dakha. Från slummen till ett hotellrum med mjuka sängar och vita lakan. Kontraster igen!
Tuhin, jag och Erling ger oss ut i Dakhanatten (kvällen). Vi beger oss mot universitetsområdet där det pågår en strejk mot fundamentalisterna, så all trafik är avstängd. Det blir en trevlig promenad i ett bilfritt Dakha, troligtvis något ganska unikt. Tuhin försöker få tag i en Rickshaw som är villig att ta tre passagerare, det visar sig bli lite svårare än vad han tror. Men vi hittar en till slut. Det är en ganska ung kille som cyklar. Efter bara några minuter går cykeln av på mitten och vi trillar ut mitt i en rondell full med tutande bilar och bussar. Lätt chockade reser vi oss skrattande upp, vi har förstört levebrödet för en stackas bangladeshier! Vi sticker till honom några extra taka och börjar leta efter en ny Rickshaw. Vi hittar en kille som säger att han har arbetat som rickshawcyklare i 23 år (undrar hur hans lungor ser ut efter att ha cyklat omkring i avgaser så länge?) och att hans cykel aldrig har gått sönder. Vi kommer säkert fram till vår restaurang.