27/11 Naogau - Koitta

Efter första böneutropet 0530 går jag, Erling och Tuhin upp för att fota soluppgången. Det är lite kyligt och dimman ligger ganska tjock över fälten. Först tycks det som om det inte är en människa ute, men efter en stund märker man svarta skuggor som rör sig ute på fälten. Det känns som om jag jobbar för National Geograpic. Jag tar värsta naturbilderna, tycker jag själv. Vi träffar en man som sitter på huk som en arkeolog och arbetar lugnt och metodisk med en liten kratta. Tuhin frågar vad han gör, han svarar att han rensar ogräs. Jag uppskattar han dagsverke till ca 1200 m2, här är det inga kemikalier som gäller. När vi kommer tillbaka till familjen möter vi farmor som undrar vad i hela friden vi har gjort ute så här tidigt på morgonen. Vi äter en härlig frukost bestående av en risgryngrötsliknande risotto. Det är mycket gott men kanske inte till frukost.

Efter frukost beger vi oss åter ut på en promenad. Idag har vi ”elektrikern” med oss. Vi vill gärna ser hur det går till att skörda ris. Elektrikern visar oss en genväg. Vi går på en smal slingrig stig genom en bamuskog, husen ligger tätt men det känns ändå som att går i en bambusal. Här finns inga plingande rickshaws eller bilar. Jag får en känsla av att Mowgli eller Bagera ska titta fram bakom nästa krök. Vi kommer fram till ett risfält där de just håller på att skörda. Vi fortsätter över stora vägen och kommer fram till ett övergivet hinduiskt tempel som används till att torka kobajs. Lite längre fram finns ett stort hus med en enorm trädgård. Vi tittar nyfiket in. Då är det någon som talar till mig – Would you like to see? Tuhin verkar först lite skeptisk. Men mannen bjuder in oss. Det visar sig vara ett jättehus från kolonialtiden. Mannen berättar att huset har tillhört en skattemästare som hans far har arbetat för. Efter självständigheten (fick inte riktigt klart för mig om de menade 1947 eller 1970) fick skattmästaren fly till Indien. Mannens pappa blev kvar och fick ta hand om huset. Fadern fick sedan köpa huset och nu bor här 12 familjer. Otroligt vad vi får uppleva på våra små promenader. Här gick vi rakt in i Bangladesh historia och fick ett konkret exempel på vad som händer när man flyttar gränser och vad som händer vid en självständighetskamp. Några blir fria andra får fly.

Vi fortsätter och besöker ett PROSHIKA-centrum i byn, som jag inte kommer ihåg namnet på. På hemvägen passerar vi samma tegelbruk som vi besökte tidigare. Jag hör någon som spelar på ett grässtrå sådär som man gjorde när det var sommar och man var barn. Jag tar upp ett grässtrå och försöker blåsa, men jag misslyckas till en hel drös med ungars förtjusning, de skrattar och pekar finger åt mig. Vi går ned till tegelbruket och tittar på när de blandar leran till rätt konsistens och hur de formar leran till tegelstenar. När vi står och tittar på tegelbruksarbetarna dyker mannen med grässtråt upp igen. Han är fullkomligt överjävlig på att spela med grässtrå. Erling kan inte motstå utmaningen och börjar blåsa med händerna knutna så att det låter som en gök. Då börjar mannen med grässtråt att busvissla. Erling kontar med att busvissla han med. Mannen stoppar in hela handen i munnen och visslar, då avslutar Erling kampen med att utan fingrar busvissla högt som bara fan. Manne blir tyst. Erling vänder på ryggen och nöjd som en skolpojke vandrar han där ifrån njutande segerns sötma.

Vi promenerar vidare till markanden. Här får vi ser hur en man svetsar en metalldörr med hjälp av en hemmagjord svets. Obeskrivligt coolt, hur dessa människors företagsamhet kan blomstra, och hur de med små medel kan göra så mycket, eller är det bara vi som har blivit lata och tar allt för givet, utan att först försöka skapa något själva.

Avskedsmiddag hos familjen. Alla grannar och släktingar är där. Farmodern klappar mig mjukt på ryggen många gånger och säger något på bangla som jag inte förstår. Det blir ett extremt känslomässigt avsked. Förstår inte hur man kan komma så nära dessa människor på en så kort tid. Babul gråter och det kommer även en tår från mitt öga. Svårt att förklara hur man känner utan att bli för klyschig

Vi åker i minibuss tillbaka till Koitta. Här har 24 svenskar från Robertsfors anlänt för att vara med om samma globala resa som Erling, Lena och Kristina gjorde för två år sedan. Bosse vill att jag och Erling som ”veteraner” ska sitta med och berätta om hur det är att leva ute i byarna. De nya tolkarna är också med. Tolkarna som ska bo med svenskarna ute i byarna är ungdomar från universitetet som läser antropologi. Norrlänningar och banglastudenter! De lär får nytta av sina antropologistudier, undrar vem som studerar vem? Vi presenterar oss och det känns som om vi är på en sällskapsresa. Jag gillar verkligen hur den globala resan sätter ”vanligt” folk i ovanliga situationer, norrlänningarna kommer att få sitt livs upplevelse och jag misstänker att Bosse gillar detta.

Efter middagen tar Erling, jag och Tuhin en promenad i Koitta. Jag tror att vi är på väg för att köpa en mobiltelefon till Charmin. Men vi hamnar på en hinduisk religiös fest. Än en gång har vi av en slump hamnat på ett mycket ovanligt och märkligt ställe. Vi blir inskuffade i ett stort öppet tält där vi sätter oss på huk. Längst fram står en orangeklädd man och reciterar något ur en hinduisk religiös skrift. Samtidig spelas det musik i bakgrunden. Ibland gråter publiken och ibland applåderar de. Ingen turist så långt ögat ser. Berättaren fortsätter helan natten vi hör honom från vårt rum i Koitta, jag uppskattar att han slutar någon gång runt fyra, fem-tiden på natten.