4/12 Dakha

Tuhin hämtar oss i en trehjuling utanför hotellet. En trehjuling är det bästa sättet att färdas i Dakha. Det är Tuhins kompis som kör, han hyr den för ca 700 taka om dagen. Summan han tjänar in över det, minus gas blir hans förtjänst. Vi ha bestämt oss för att besöka den första och ursprungliga platsen för Dakha, där staden låg innan mogulerna flyttade den till där den ligger idag. Vi får uppleva Dakhatrafiken utan luftkonditionering och utan fönster. Tuhins kompis tråcklar den lilla trehjulingen mellan lastbilar och bussar. Ibland när det blir stopp får vi bussarnas avgasrör rakt in i vår lilla hytt. Det tar en ganska bra stund innan vi är på landsbygden igen. Vi stannar vid ett litet skjul som gör bröd och äter frukost. Otroligt harmoniskt att sitta i solen på landsbygden efter att ha åkt i den skitiga trafiken.

Vi fortsätter till fots genom en ruinstad, som till bara för några år sedan var bebodd av fattiga familjer. Nu ska stället bli ett museum, men det tycks inte ha kommit så långt. Vi fortsätter och ser ett förfallet hinduiskt tempel och ett lika eftersatt ”rikemanshus”. Här bor det någon för det är någon som torkar koskit på väggarna för att ha till bränsle. Nästa anhalt på vår lilla promenad är någon form av Skansenliknande anläggning. Stället är dock stängt men efter som vi har Tuhin med oss så löser det sig även denna gång, jag tror dock att det utväxlas lite pengar denna gång. Stället ska visa olika typer av hus från olika delar av landet. Helt meningslöst eftersom byggnaderna är byggda av betong och allt ser väldigt fejkat ut. Jag tycker att de skulle ha satsat pengarna på att få i ordning ruinstaden istället.

Tillbaka till Dakha med trehjulingen. Vi fixar utskrifter av bilderna vi tog i skolan, som vi skänkte mattan till. De ska få dem som ett minne av oss. Tuhin ska själv åka tillbaka och leverera bilderna.
Vi äter mycket god banglamat på samma restaurang som igår.

Vi tar trehjulingen till norra Dakha för att se solnedgången över floden. (Helt naturligt för tre romantiska killar). Vi missar solnedgången på grund av trafiken. Vi börjar bli lite trötta på att åka trehjuling och på trafiken som har börjat ge mig och Erling huvudvärk. Längs med vägen får vi ser hur de konstant arbetar med att öka landarealen för den växande befolkningen. De pumpar upp slam och lossar för hand stor mängder fyllmaterial. För en geografilärare är detta mycket intressant.

Tillbaka på hotellet tar vi en välbehövlig dusch. De vita handdukarna blir svarta trots att vi har tvålat in oss mycket noga. Vi har nog förkortat våra liv något år genom att åka trehjuling i Dakha.

Vi beger oss ut i Dakhanatten för att äta en sista måltid med Tuhin. Eftersom vår längtan efter öl är stor blir det samma mörka Kinakorg som vi besökte första dagen i Dakha. Anledningen till att det är så mörkt att man inte kan se den som sitter mitt emot dig vid bordet, är att bangladeshierna (övervägande män) ska kunna supa sig fulla utan att någon ser dem.

Vi tar farväl av Tuhin, han har bränt en cd-skiva till oss med alla kort han har tagit, vi förstår att han är en mycket skicklig fotograf. Tuhin är en extremt ödmjuk kille som har gjort mer än vad man någonsin kan begära av en guide. Utan honom hade vi inte fått uppleva hälften av vad vi har gjort. Det ha känts mer som om vi har haft en riktigt god vän med oss på resan i stället för en guide.