Efter frukost beger vi oss ut på vårt första skolbesök. Skolan ligger ganska nära och byn heter Glora. Det är en NFP (Non Formal Primary Education)-skola som drivs av PROSHIKA. NFP-skolorna är ett alternativ till de vanliga skolorna som ligger i små byar och är kostnadsfria. Denna skola har byggts av svenska gymnasieelever genom projektet ”Global learning”. De sponsrar även tio stycken NFP-skolor som drivs i PROSHIKAS regi. En mycket funktionell byggnad, med murade väggar och elektrisk belysning. Vi fick vara med om en engelskalektion. Undervisningen var väldigt traditionell och läraren hade ganska skrala kunskaper i engelska själv. Men eleverna var mycket ambitiösa och tyckte det var spännande att vi var där, (såg det i alla fall ut som). Det tycket nog de som inte var med på lektionen och tittade in genom fönstret också. ”Mr Leis is my best friend” säger min min nya kompis och bänkgranne. Otroligt charmigt!
Vi begav oss till fots till nästa skola. Jag gissar att vi gick tre kilometer på smala stigar genom en bambuskog. Stigen kantades av typiska hus av korrigerad plåt. Mitt på stigen stötte vi på ett berg av cigarettfimpar. Tuhin förklarade att det var felgjorda cigaretter som någon hade köpt för att använda som ”fnöske”. Allt tas verkligen till vara i detta land. Framme vid nästa skola, som även den är en NFP-skola får vi en liten chock. Skolan är nämligen ett skjul på 10x5 meter i korrigerad plåt, med endast ett fönster och stampat jordgolv. Inne i byggnaden är det mycket mörkt och där sitter ca 30 barn på golvet. Vi tar plats bredvid barnen och efter fem minuter värker det i min osmidiga kropp, jag känner även hur fuktig jag är i baken. Vi blev helt klart illa berörda, det här var det sämsta som Erling hade sett. Även våra guider Tuhin och Nadja är också förvånade. Idris som är med oss från PROSHIKA förklarar att skolan öppnade i april i år. Lokalerna är hyrda och de hoppas att de ska hitta bättre lokaler snart. 
Det blev glasklart vilken skola vi skulle sponsra med de pengar som vi hade med oss från Ringsberg. I höstas hade vi ett ”höstrus” där elever och föräldrar sprang runt Växjösjön och startavgifterna gav ca 1200 SKR. Vi begav oss därför till Manikganj, den närmaste stora staden för att köpa pennor och skrivböcker. Nadja tyckte att vi måste köpa något för barnen att sitta på. Vi hittade slutligen en 20 meter lång jutematta. Presenterna ska vi leverera när vi kommer tillbaka från vår vistelse i byn.
Lunch i Koitta, sedan åker vi ut till familjen. Erling och jag får bo hos Ferusa och Babol, samma
familj som han bodde hos för två år sedan. Det blir ett kärt återseende. Babul och Feruse bor i ett typiskt banglahus med korrigerad plåt. Bottenplattan är gjuten och ligger på en ganska hög platå för att skydda huset mot översvämningar. Babul tar med oss på en promenad i Naogau, vi blir snart förföljda av en armé av fnissande barn. Min första måltid i byn är tillagad över öppen eld. När maten är klar går strömmen och det blir mycket mörkt. Vi vill vänta på ljuset innan vi äter. Vi visar bilder från Sverige, det blir ganska rörande. Jag känner ju inte dessa människor men ändå känner jag mig extremt välkommen.
Första natten i Byn blir mycket händelserik. Jag och Erling delar säng, täcke och myggnät. Babul snarkar så att den korrigerade plåten skakar, råttor springer under sängen, katten jagar råttorna, hundarna slåss utanför huset. Lägg till alla Banglanattes ljud av djur och insekter som jag inte vet namnet på. Halv fem väcks vi av böneutropen från den närliggande Moskén. När Erling och jag vaknar hoppar en liten killing in i vårt rum. Vi är inte hemma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar