29/11 Koitta

Efter vår morgonpromenad lastar vi våra gåvor på en rickshaw och beger oss till skolan. Ganska skumpigt att åka rickshaw mitt i skogen. När vi kommer fram är det lektion. Tuhin berättar att vi har en överraskning med oss till dem. Vi packar upp våra saker medan eleverna avslutar sin lektion. Barnen kommer ut, Erling håller ett tal, Tuhin översätter, barnen tar vackert i hand. Barnen är ganska stumma de förstår nog inte riktigt vad som händer. Det är inte varje dag två stora vita män kommer med presenter och 20 meter matta till deras skola. Lite blandade känslor, vi har spenderat 900 kr på dessa barn. Vi såg ett behov som de hade, så någon skillnad gjorde vi i alla fall, vi kom i alla fall inte med gosedjur. Sedan går vi in och lägger in mattan som vi har köpt. Det blir fint, om inte bekvämt så i alla fall bättre än tidigare. Vi lämnar skolan till fots.

Vi fortsätter genom bambuskogen, där upptäcker Tuhin en man som håller på att laga en ”stampkvarn” som man maler ris med. Konstruktionen är från stenåldern, mycket fascinerande. Mannen som lagar kvarnen visar sig prata mycket bra engelska. Bortsätt från Tuhin så pratar denna bonde bättre engelska än de universitetsstudenter som vi har träffat i Koitta. Vi frågar honom hur han har lärt sig så bra engelska. Han svarar att han hade en mycket bra engelsklärare i skolan, han var helt enkelt bäst. Var det någon som hade glömt läxan så fick han en jävla smäll!!! Han var helt otroligt 100% av studenterna klarade engelska men bara 75% Banglan!?

Hemma planerar vi vårt Dakhabesök. Erling och jag ska bo på Sheraton. Men vi behöver Tuhin med oss som tolk. Erling bokar ett rum åt honom på vårt hotell, något som inte går hem hos Tuhin. Erling försöker med myndig röst förklara för Tuhin att han faktiskt är värd det. Tuhin vägrar och vi får ringa och avboka rummet. För Tuhins rum skulle man kunna driva en NFP skola i ett halvår, så vi får ge Tuhin rätt igen.